...
Just nu saknar jag London mer än någonsin, mina underbara vänner som jag hade så mycket roligt med! Om jag bara kunde spola tillbaka tiden lite och njuta mer av det skojjiga jag hade!
Jag har en vän jag aldrig saknar, jag har en dröm som slagit in.
Och jag märker inte ljuset som smyger in. Och jag ska tänka före handling, vända andra kinden till.
Jag bara väntar här tills mörkret behagar försvinna.
Jag ser allt jag kastade bort.
Min rättframma ursäkt var; livet är ovanligt bra på att hinna ikapp det man har slängt.
Babyface tror på sin tro på sig själv.
Men den ska du förlora igen...igen...igen.
En gång tänkte vi på resor, kort varsel bara ge sig av.
Där varje flygkurs blir en snabbkurs i att gå under.
Jag hade en vän som kallade mig känslig, som kanske kände mig för väl.
Men den versionen utav Joakim är försvunnen.
Jag såg dig i parken i ditt rödaste hår, lukten av snöfria gräsmattor.
Våren kom som en storm i april, en enorm känsla av sorg.
Den ska du förlora igen...igen...igen.
Du är en vän jag lärt mig sakna, du är en dröm under konstruktion.
Jag låtsas sova men är vaken när du smyger in.
Och vi kom aldrig iväg till Memphis, blev ingen pilgrimsfärd till väst.
Och det där blinda fanatiska drivet är något jag kan sakna.
Drömmen om Graceland, mytsvultna barn.
Grindarna öppnas och spöket av Elvis står i sin gränslösa ensamhet kvar, söker förtvivlat sin försvunna integritet.
Den kommer aldrig igen...igen...igen.
Och jag märker inte ljuset som smyger in. Och jag ska tänka före handling, vända andra kinden till.
Jag bara väntar här tills mörkret behagar försvinna.
Jag ser allt jag kastade bort.
Min rättframma ursäkt var; livet är ovanligt bra på att hinna ikapp det man har slängt.
Babyface tror på sin tro på sig själv.
Men den ska du förlora igen...igen...igen.
En gång tänkte vi på resor, kort varsel bara ge sig av.
Där varje flygkurs blir en snabbkurs i att gå under.
Jag hade en vän som kallade mig känslig, som kanske kände mig för väl.
Men den versionen utav Joakim är försvunnen.
Jag såg dig i parken i ditt rödaste hår, lukten av snöfria gräsmattor.
Våren kom som en storm i april, en enorm känsla av sorg.
Den ska du förlora igen...igen...igen.
Du är en vän jag lärt mig sakna, du är en dröm under konstruktion.
Jag låtsas sova men är vaken när du smyger in.
Och vi kom aldrig iväg till Memphis, blev ingen pilgrimsfärd till väst.
Och det där blinda fanatiska drivet är något jag kan sakna.
Drömmen om Graceland, mytsvultna barn.
Grindarna öppnas och spöket av Elvis står i sin gränslösa ensamhet kvar, söker förtvivlat sin försvunna integritet.
Den kommer aldrig igen...igen...igen.
